Solreflexen ur den lojt skvalpande kanalen simmade som en amöba, över
parasollets baldakin. Ljuset föll snett tvärsöver hans ansikte,
gjorde en ögonlapp av solglasögonen.
Hopkrupen som hon var korvade hennes mage sig i fina krusningar,
likt vispgrädde när den just börjat ta sig. Fontänens skott,
plymer och rum. I motljus åstadkom efterbilderna en svans åt dropparna,
streckade luften från takskägg till betong, fick husknuten att tillfälligt återgå
till ritbordet, den vitrappade fasadens daggamla blåmärken.
Grenverkets silhuett fortplantade sig över gruset i olika grader av opacitet,
genomlystes i oregelbundna fläckar med en suddig kant,
nybeskurna, knotiga träds Venus
de Milo. Året som doften av nyklippt gräs övergick i kommunal regi.
Kära mästare 